Sedan en tid har jag drabbats av någon märklig åkomma som yttrar sig i feber, huvudvärk och enorm tröttma. Jag har i princip sovit, druckit vatten och käkat Panodil sedan i onsdags. Helfestligt. Nåväl, jag slipper i alla fall umgås med mina kollegor.
Men skit i det. Det jag tänkte berätta om var dagens besök hos den lokala jourakuten eftersom jag började frukta att jag kanske fått en tumör eller cancer i hjärnan. Så jag tog tunnelbanan till förortens jouröppna vårdcentral och satte mig i väntrummet. Och hörni, väntrum, är inte det bland det tråkigaste man kan vara med om? Man kommer dit när man själv mår så jävla pyton så man knappt kan stå och får tränga ihop sig med snoriga barn som hostar rakt ut, någon gubbe som sågat sig i armen och den där gamla pinnsmala tanten som slemhostande och rastlöst hasar fram och tillbaka i blåa överdragssockor. Kände man sig inte sjuk innan gör man det garanterat i ett väntrum.
Väl där får jag beskedet att jag får vänta en halvtimme. Tio minuter passerar där jag fantiserar om gulliga saker i mitt eget ”happy place” men till slut blir till och med det enformigt så jag nödgas bläddra bland publikationerna på bordet. Vanligtvis är det någon tummad utgåva av Hus & Hem eller kvarglömd kvällstidning. Men inte här. Här får jag försöka få lite stimulans med hjälp av gratistidningen ”Doktorn”, som frestar med en mystiskt spejande Malin Berghagen på omslaget.
Där kunde man få upplyftande läsning i artiklar som: ”Ryggont – nästan alla får besvär någon gång”, ”Ny metod för behandling av ärr och brännskador” och så ja, Malin Berghagen som i en klassisk ”vi sitter ner och tar en lunch med den fan-tast-tiska männischan”-intervju berättar om diverse mysigt flum. Artikeln toppas av Malins motto som är ”Lev din sanning fullkomligt ödmjukt men konstant”. Eeeeh, jaha.
Efter den litterära exposén är det inte mycket mer att göra än att sätta huvet mellan benen, kyssa arslet adjö och invänta doktorn och hoppas på opiumbaserad medicin.
